Forever young.

 

Det är inte alla dagar kroppen har samma fart som knoppen. Det kan vara en förkylning eller en skada som spökar. Under dessa dagar kan man lätt få för sig att alla andra klarar sig, det är "bara" jag som drabbas. Så är det inte. Så klart.

 

Just nu är jag lite skadad, höften eller höftböjaren är inte på topp. Jag vet ju vad det beror på men trots det gnäller jag lite för mig själv.Då kan det vara lite ödmjukt att påminna mig om att min krppp trots allt varit på min sida i snart 50år. Jag får helt enkelt träna lite annorlunda och inte glömma den "tråkiga" rehabträningen.

 

Ett annat sätt att bli lätt i tanken är att läsa Jonas Colting - här kommer en tänkvärd krönika.

 

Innan du börjar läsa - fundera på om du inte ska gå på hans föreläsning Den Nakna Hälsan.

Här kan du anmäla dig

 

Forever young. Krönika i Runner´s World.

Jag har aldrig riktigt trott på det där med åldrande. I alla fall inte för egen del. Hela konceptet verkar så abstrakt. Jag är ju den jag är. Igår, idag och imorgon. Och jag är någon som har kunnat träna mycket, hårt och svårt och ändå stå på benen dagen efter, sugen på mer. Och när det varit dags för tävling har jag alltid kunnat trycka på rätt knappar innan loppen och få alla cylindrar att tända rent.

Men så hände något. Inte vet jag om det var ålder eller inte, men det började göra lite ont. Och det började bli stelt. Och när det känns ont och stelt så går det sämre. Det går långsammare. Så även om motorn var fortsatt stark så började hjulen att gå på fälgarna.

En idrottsmans åldrande tar sig många uttryck. Hos en del är det motivationen som tryter, hos andra är det psyket, ekonomin eller den sociala situationen som inte längre tillåter ett högt idrottsligt tryck. Och så är det skador. Orsakade av slitage, brinnande ambitioner och hög smärttröskel. Eller av medfödda defekter som likt tickande bomber väntat på att brisera vid tillfälle.

Mina problem är en kombination av de två. Men nu vet jag i alla fall. När jag gick ut ifrån specialistläkaren i Boulder, Colorado så kände jag mig 20 år äldre men samtidigt lättad. Bob Dylan sjunger i sin sång Forever Young, att:" May your hands always be busy. May your feet always be swift. May you have a strong foundation. When the winds of changes swift"

Snabba fötter har man när man är ung. Inte alltid när man blir äldre. Och gammal blir man tydligen. Vare sig man vill eller inte. Men det måste vara mycket bättre att bli äldre och fortsätta att leva ungt. Inte som en förnekelse. Utan som en hyllning. En hyllning till de snabba fötterna.

Jag har inte sprungit mina sista framgångsrika tävlingar. Men den dagen kommer. Och då kommer jag ändå att fortsätta. På fälgarna om så krävs. Och de kommer att få köra ut mig med en skottkärra innan jag är färdig!

 

Jonas Colting

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Lina » Fredagsmys. :  ”Hej Maria och Torbjörn! Vilken härlig ton ni har på er hemsida, jag sitter och f..”

  • susanne salmén » Träningsresan:  ”Jättejättefin hemsida med toppenresor ! Jag tror jag kommer på alla :) Varm Kra..”

  • Marianne Berlin » Vad är det som händer? :  ”Hm, har artros, aldrig svullen av den. Haft som knivar och opererats. Slagit i k..”

  • Annika Stålfjäll Reinert » Vad är det som händer? :  ”Så är det! Vi får inte glömma att vanligt friskt åldrande även innefattar viss v..”

  • Ingrid » Jag har fyllt år!:  ”Grattis! ”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln