Hur tänker du?

Jag fick ett mail från kvinna.

 

Hon skrev; " De senaste fem åren har jag konsekvent vägrat att titta på min kropp, jag viker undan blicken från speglar, jag ser förbi ev bilder av mig. Det kanske låter konstigt för dig, men jag är så väl medveten om att min kropp inte håller måttet att jag vägrar se den, ta in den....."

 

Hur tänker vi när vi tappar formen? Hur förhåller vi oss till det faktum att vi inte mår så som vi vill må?

 

Förnekelse är mänskligt. Man orkar inte eller har inte tid att ta in faktiska omständigheter. Man kör på som om "det" inte fanns.

 

På så sätt bli man stelare, tappar konditionen, går upp eller ned för mycket i vikt. Sedan står man där en dag mogen att kliva ur förnekelsen och in i insikten. Det är då man vill förändra. Det man då ofta vill är att det ska ske en snabb förändring. Pang bom tillbaka till det som var innan. Trots att man nog vet att det inte kan gå för fort om man vill nå ett stadigvarande resultat.

 

OM du som kvinnan som skrev till mig inte orkat annat än förneka men nu kommit till insikt - var då stolt över det! Var inte hård mot dig själv och var inte orealistisk när du sätter din nya målbild.

 

Våga tro på förändring! Våga tro på förändring även om det tar tid! Våga tro på dig själv! Våga gilla dig själv trots att du inte ser ut som du vill se ut! Våga tro på att du kan bli snabbare,smidigare,starkare!

 

Våga tro på mig - DU är snygg!

 

Maria

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln