Att vara publik - ingen barnlek!

Jag behöver inte berätta om vädret. Det vet ni alla. Det var blåsigt. Det var kallt. Det var regn. Som hustru till en inbiten löpare fann jag mig i arla stund koka gröt och fixa frukost. Sedan begav han sig iväg med sina löparvänner. Jag valde garderob och skor för dagens uppdrag samt packade ned en varm flies till maken att ha när han kom i mål. Det var inget han bad om, men klok som jag är anade jag att i målgång var det en enda sak som han skulle tänka på - att bli varm.

 

 

Därefter sprang jag mellan olika hållpatser för att överräcka energi som han visste att han skulle vara i stort behov av. Jag satte igång min runkeeper och insåg när jag vid uppdragets slut befann mig inne på stadium att 24km var min sträcka idag :)

 

Men nog om mig. Vilken otrolig prestation av alla som ställde upp. Själva sträckan är respekt - att göra den under dessa väderförhållanden är dubbel respekt.

 

 

Nu har jag givit honom massage med tigerbalsam. Vi har båda fått upp värmen så n u är det dags för en bit god mat. Imorgon är det en ny dag och då ska jag träna två klienter.

 

Men tills dess; Alla som sprang maran idag ska vara grymt stolta. För även om ni var en rätt stor skara så är faktumet solklart - majoriteten av alla som befann sig inom svenskt territorium sprang inte 42,1km.

 

Maria

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln