Varför springa när man kan gå?

Ibland. Om någon entusiastiskt försöker få mig att läsa en bok, prova något nytt eller vill att jag ska ändra något - då kan kärringen motvals ta över min person. Varför? Jag tror att det är en reaktion som har med avundsjuka att göra. Det är själva entusiasmen som är störande förmodligen för att jag i dessa stunder inte har någon entusiasm alls.  Jag blir avundsjuk på den brinnande kraften. Barnsligt och dumt. Jag vet! För att råda bot på det försöker jag numera lyssna på budskapet istället för att brottas mot energin.

 

 

När det gäller träning eller motion råder samma sak. När jag har en dålig dag och min man entusiastiskt frågar ; "Vad ska du träna?"  Då ser jag in i hans nyfikna blick och blir motvals.

 

Ofta när jag med glöd vill få andra att pröva på löpning då kan jag se den där motvals blicken.

Sedan kommer förklaringar/ursäkter/undanflykter som på beställning. Alltså är det mindre bra att vara fylld av min upplevelse av hur skönt det är att springa. Bättre att informativt ge sk fördelar med löpning.

 

Varför ska man då springa när man kan gå?

Svaret lyder; Om man kan springa varför ska man gå?

 

Maria Edholm Chami

 

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln