Klockan går, blodsmaken i munnen uteblir - mina ben vill inte.

Jag har redan sagt att jag inte är någon tävlingsmänniska. Men det betyder inte att jag inte har mål med min träning.

Dock är det så att min kropp har tappat en sorts kraft som jag hade från liten till när jag var drygt 40 år. Min kropp har tappat det jag skulle vilja beskriva som en lätthet. Mina muskler, dess fästen i leder och nervernas impulser är trögare. Så, i min hjärna är jag lika "snabbfotad" som förr. Men, min fysiska kropp tycks inte alltid nås av psykets energi. Det kan vara nedslående.

Men.
Istället för att irritera mig för att jag inte kunde springa 10km,som målet var denna dag, fick jag efter drygt 5km börja gå och springa. Det var inte flåset som fick mig att ändra upplägg, det var smärta i benen. Men inget ont som inte har gott med sig. Plötsligt kunde jag ta in min omgivning. Fotografera blommorna och vyn. Njuta av att jag trots allt har två ben som kan gå och springa, även om de inte alltid klarar att springa så långt och så fort som jag vill. 

Alla träningspass blir inte som man planerat. Det kallas dagsform. 

Maria 

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln